Känner mig inte så där väldigt motiverad till någonting just nu.
Jag vill mest bara skrika åt världen att lämna mig ifred så jag får vara själv och rå om mig, bara mig. Men det går ju inte till på det viset. Nope, istället går jag upp till jobbet, går upp var kanske en överdrift, läs med hasar och kryper. Jobbar hela dagen, är borta 12 h, kommer hem och grejar eftersom vi fortfarande inte kommit iordning. Sen ska det lagas middag, Ozzy ska ut, jag ska vara trevlig och helst inte slå sönder någonting. Jag ska, jag vill, gärna orka ligga i sängen och mysa och se på film innan jag somnar... Igår tror jag att jag somnade knall fall, det var iofs bra för klockan var ju närmare halv ett.
Jag känner inte att jag orkar med mig själv just nu. Jag vill inte längre helt enkelt.
Allt på jobbet är bara kaos, det är käbbel om chefen varje dag. Det är massa uppsägningar, hos oss två på hela medicinsekretariatet 12 st sedan början av sommaren. De flesta just på grund av vår underbara chef...
Sen är det ju inte direkt lugn och ro hemma heller. Allti något som skall fixas med. Det var rätt skönt i allt det röriga förra veckan när jag var hemma. Då grejade vi och var iväg och slappade. Nu är allt bara segt. Jag har jobbat i två dagar, snart tre, och är redan urless på skiten.
Det enda positiva med jobbet just nu är att jag trivs kanonbra med kollegorna. Men man kan ju inte sitta och prata, stoja och skoja med dem hela dagen...
Nä, jag funderar på att ramla framför en spårvagn på vägen hem. Klara mig. Åka ambulans och läggas in någonstans och bara vara. Någon annan som tar hand om allting. Det hade vart skönt. Så kan jag få vara med i GT/Expressen också: "Kvinna fick spårvagn i huvudet".
Nä, skämt och sido, jag är trött på det mesta just nu, men det är som vanligt inte något någon vet.
Ja, trevlig onsdag eller nåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar