Mamma, GullBritt, är 66 år. Hon var alltså 40 när hon fick mig. Vi har en bra relation och jag kan prata med henne om det mesta om jag bara vill. Hon är en stark kvinna. En gång i tiden utbildade hon sig till tandsköterska men hann nog aldrig vara verksam i det yrket särskilt länge. Hon träffade pappa i Ödeborgs Folkets hus (precis nedanför min hemadress idag) där det var dans. Fråga mig inte vad som gjorde att hon föll för honom men föll gjorde hon. De blev seriösa snabbt och inom 2 år hann de förlova sig, gifta sig och få min storebror Bobo som föddes i oktober 1982. Mamma var hemma med oss under större delen av min barndom. Det var nog först när jag började i förskolan som mamma började jobba på vardagarna. Det var mer lönsamt på den tiden att mamma var hemma med oss än att hon arbetade. Det har uppskattats och känns som ett jättebra alternativ till dagis. Nu för tiden har de ju ändrat dagisavgifterna så det är en viss skillnad i pris från då och nu.
Mamma har alltid varit en underbar person, stöttande och givmild. Hon är väldigt allmänbildad. När Yeopardy (stavas det så?) gick på TV satt hon bänkad så ofta hon kunde och hade hon vågat ställa upp hade hon fasen sopat mattan med de flesta deltagarna!
Från mamma har jag fått mitt intresse för att sy, pyssla och fotografera. Även pappa gillar att fotografer men han har inte samma öga som mamma. Mamma har varit en hejare på att måla men det är mycket annat som kommit emellan så idag målar hon inte alls. Min händiga sida kommer också från mamma. Det mesta kommer från mamma.
Båda mina föräldrar har engagerat sig mycket i kommunpolitiken. Det hela började med att skolan jag och min bror gick i lågstadiet i hotades av nedläggning. Mamma sade åt pappa att istället för att klaga hemma göra något åt saken och det gjorde han. Nu lades skolan ner ändå men han engagerade sig och så småningom blev även mamma engagerad. De har båda varit med i kommunfullmäktige och mamma är med än idag. Pappa däremot har lagt ner politiken helt p.g.a hälsan.
Pappa, Bengt-Åke, är 62 år. Han är idag inte alls som han var när jag var yngre. Han fick borrelia för en hel del år sedan, 10 skulle jag tro, och blev förändrad som person efter det. Han är mer lättretlig och jag klarar inte av att umgås med honom under några längre perioder utan att få krupp på honom.
När jag var lite däremot var jag pappas flicka. Pappa var en helt annan människa på den tiden. Tack vare hans naturintresse och arbete med WWF och utrotningshotade havsuttrar har vi fått var med om en hel del som andra barn aldrig kommit i närheten av. Idag är jag stolt över det! Tack vare hans kontaktnät på den tiden har jag och min bror klappat vargar, gosat med lodjursungar och sett mycket vacker natur!
Under årens lopp har pappa haft diverse olika jobb. När jag var lite arbetade han inom industrin på Sundvind i Högsäter som numer är nedlagt sedan lång tid tillbaka. Han har varit arbetslös periodvis, arbetat som extraarbetare på jordbruk vilket han nog trivdes med väldigt bra. Jag var ofta med på kvällsmjölkningarna och kan således mjölka en ko behjälpligt, iaf sätta på spenen som suger ur mjölken. Tack vare honom har jag sett en kalv födas vilket är ganska mäktigt och samtidigt ganska vidrigt då de får dra ut kalven med rep.... Nåja, numer arbetar pappa på kommunen med fornminnesvård.
Jag har haft en bra barndom med mina föräldrar. Vi har aldrig haft bra med pengar men ändå överlevt. Vi har aldrig kunnat åka på solsemester till Sydeuropa men de betalda semestrarna pappa fått för att arbeta med havsuttern har varit så mycket mer givande!
Idag är jag stolt över min barndom och de upplevelser vi fått vara med om även om jag blev mobbad för min pappas kamp för naturen i skolan. Antagligen var det ren avundsjuka, det inser jag nu men inte då.
En eller två veckor varje sommar, vid midsommar, spenderade vi i en liten stuga en bit utanför Sunne i Värmland. Jag älskar den platsen! Stugan hyrde vi av en bondfamilj, den ligger på deras tomt och pappa åker upp några gånger per år fortfarande. Jag försöker få med Niklas dit då jag inte vet hur länge till de två som bor där lever. Karin och Idor. Otroliga människor. När min mormor dog 1994 frågade jag Karin om jag fick kalla henne mormor den sommaren, jag var 10 år. Självklart fick jag det.
Mina föräldrar har gett mig och min bror så otroligt mycket. Vi har inte sett världen men vi har sett vårt vackra avlånga land som jag har lärt mig att älska och det är värt mer än alla solresor i världen!
Tack för alla fina minnen vi har från alla upplevelser vi haft med er!
