Ett ögonblick

Ja, ett ögonblick. Det är något som går över snabbt. Eller också är det ett minne. Jag tar det som ett minne.

Jag har de senaste dagarna tänkt tillbaka lite på när jag var lite. Med den pågående vargjakten och att de försökt skjuta varg i min hemkommun gör att det minne/ögonblick jag tänkte berätta om kommer upp i skallen oftare än vanligt.

Jag minns inte hur gammal jag var men någonstans i början på 90-talet måste det ha varit. Som jag tidigare berättat var vi alltid i Värmland någon/några veckor varje sommar. Pappa hade lärt känna en man som arbetade på Rottneros Park i Sunne som då var något av familjeställe med diverse olika djur. Pappa lärde i alla fall känna han som väl drev det hela tror jag, i alla fall han som skötte om djuren mest (som senare varit ansvarig djurskötare på Parken Zoo och Kolmården). Det gjorde att vi fick träffa dessa djur på ett närmare håll.
Det hade regnat på dagen, det var lite lerig i varghägnet. Vi, jag och min bror, fick gå med framför trästaketet som "normala besökare" fick stå bakom. Vi fick gå ända fram till stängslet. Vi fick stoppar in armarna genom hålen och klappa vargarna. De slickade oss i ansiktet och skvätte lera på oss. Det är ett minne jag har djupt bevarat i hjärtat och jag är evigt tacksam att vi fick den närheten till detta mäktiga djur!
Som ni kanske förstår är jag starkt emot vargjakten som pågår just nu. Jag har full förståelse för att man kan behöva få bort de vargar som p.g.a inavel blir sjuka och således går för nära bebyggelse men som det är idag skjuter de inte de genetiskt svaga. Förra året, med den masslakten som var på varg, sköts inte en enda genetiskt försvagad individ...

Nåja, jag ska inte segla iväg där för det har inget med "Ett ögonblick" att göra.

Rottneros Park är numera bara en park och vacker trädgård men när jag var lite var det fullt med barnfamiljer där på somrarna och underhållning av olika slag. Och vargar. Och lodjur. Och ursöta lodjursungar!