Minnen

I våras köpte jag och pappa en diaskanner tillsammans. Jag har länge velat ha en för att kunna få in alla bilder från barndomen på datorn. Vem drar fram diaprojektorn och filmduken för att se på bilder idag? Jag har nästan inga vanliga kort från när jag var lite då pappa tog allt med sin gamla Canon. Jag kommer ihåg hur han låste in sig på lilla toaletten på övervåningen för att rulla på film till kameran.

Hur som helst, det tog ett tag innan jag började det är ju lite svårt med tid ibland. Datorn är ju ofta upptagen av Niklas, en film eller annat. Typiskt att MacBooken inte är kompatibel med diaskanner så där har jag inte mycket hjälp... Men jag får ta de stunder jag kan, som någon lördag då Niklas är och tränar. Idag hann jag tyvärr inte alls så många bilder som jag skulle velat för det skulle dammsugas, tas ut aska, skrubba glaset till kaminen och lite tvätt. Hann skanna in cirka trettio bilder men målet var det tredubbla egentligen. Men men, det kommer mer dagar.

Pappa har otaliga diabildslådor hemma så det kommer nog ta ett tag. Jag hoppas jag kan få in så mycket som möjligt fram till maj då det är tänkt att det ska bli ett scrapalbum till en viss person.

Idag hittade jag lite bilder från Rottneros Park i Sunne. På den tiden Stefan (?) hade parken i slutet på 80- början på 90-talet fanns det en del djur. Lodjur och varg, minigrisar och lite annat. Pappa hade lärt känna honom på något sätt och vi lekte med hans barn som var i vår ålder. De hade lodjursungar hemma hos sig, på baksidan huset. Vargarna i parken skvätte ner mig och Bobo med lera minns jag och slickade oss i ansiktet.

Hittade i alla fall lite bilder därifrån idag och det väcker minnen. Stefan blev sedan chef för Parken Zoo i Eskilstuna och hade vita tigrerungar i vardagsrummet. Pappa och han förlorade kontakten vilket är trist men sånt är livet. Det är hur som helst glada minnen, minnen jag aldrig skulle vilja vara utan.

De flesta i min ålder har varit på solsemestrar och på High Chaparall och Liseberg varje år som barn. Jag var tio år första gången jag var på Liseberg. Sen har jag varit där senare år men utan mamma och pappa. Medans andra barn i skolan pratade om Gran Canaria eller någon annan resa de varit på knep jag oftast igen munnen. De retade mig för att pappa var engagerad i miljöfrågor och för att han hade bäversafari för tyskarna om somrarna. Faktum är att det var väldigt populärt även bland svenska turister. Eftersom mina semestrar med min familj aldrig var en solresa i södra Europa ville jag sällan berätta då vad vi gjort även om jag älskat varje minut. Varför ge de ännu ett skäl att retas?

Idag däremot är jag oerhört tacksam för dessa semestrar! Det är inte en enda jag känner, förutom min bror då, som varit med om det vi har. All den vackra naturen vi sett, underbara solnedgångar på en liten fyrö utanför Moss i Norge. När vi spårat björn och varg i Värmland, gjort gipsavtryck av stora björnramar. Blivit nafsad av en utter som hette Emil i hälen och som alltid kom fram när jag visslade.

Alla de minnena är så mycket mer värda än alla solsemestrar i världen! Idag är jag väldigt glad över att mina föräldrar inte hade pengarna för flygresor söderöver utan att pappa fick betald semester för något projekt han jobbade med.

Här är en bild på en varg i Rottneros Park, dessa vackra underbara djur som tillhör den svenska faunan vad än Jägarförbundet säger!!